Den här sidan är inte helt klar men det går redan nu bra att läsa om prästen Jonas Nensén nedan:
SKYLT 1 – EN VANDRING I JONAS NENSÉNS FOTSPÅR
Jonas A Nensén, född i Själevad 1791, död i Dorotea 1881.
Varje morgon gick Doroteas legendariske kyrkoherde den här vägen upp på Oxhornsberget, det som senare skulle kallas Prästhällan. En relativt kort men brant och stärkande promenad. Han ville att alla skulle kunna gå den stigen. Gäster som besökte prästgården tog han ut på vandring och de fick ju inte snubbla. Därför betalade han med pengar ur egen ficka för att hålla leden i gott skick. Det var ofta en av hans söner som fick det uppdraget och kunde tjäna en liten slant, vilket Nensén noggrant noterar i sin dagbok:
26 februari. ”Skänktes Erik för wägens uppgörande till berget 1 rdr 24 sk.”
Lika viktigt var det att ha en rejäl käpp eller stav när man var ute och vandrade. Kyrkoherden var näst intill besatt av käppar av olika sorter. Det skriver han också om i dagboken. Gubben O. Jönsson följde med prästen ut i skogen för att söka käppar en augustidag 1843. Han fick 12 skilling för besväret.
Det blev många promenader upp på Prästhällan för Jonas Nensén som var Doroteas patriark i ett halvt sekel. Han gick rak i ryggen, med huvudet högt och med spänst i stegen. På det tecknade porträttet ser han sträng ut och det lär han också ha varit. Men prästen Nensén var en mångfacetterad person, som säkert ställde ännu högre krav på sig själv än han gjorde på människorna runtomkring sig.
Jonas Nensén bodde i Dorotea större delen av sitt liv, från 1832 när han tillträdde sin kyrkoherdetjänst. Men hur mycket präst han än var är det inte för sina predikningar och förrättningar i kyrkan som han har blivit en legend, utan som folklivsforskare.
Frågvis och nyfiken vandrade han omkring i Lappland och svenska delen av Sàpmi, iakttog, samtalade och noterade. Han hade alltid en vandringsstav med sig och en skinnryggsäck med tre stora fack: Ett för kläder, ett för papper och ett fack för matsäcken. Nensén var en man som arbetade i Carl von Linnés anda, men utan den naturvetenskapliga utbildning som hans förebild hade. Ändå dokumenterades allt han kom i kontakt med och han kunde ägna hur mycket tid som helst till att prata med människor han mötte, fråga dem om allt från deras språk eller dialekt till kläder, lekar, redskap, växter, djur och maträtter. Han skrev ner vägbeskrivningar och ritade kartor över platser i hela norra Sverige. Allt noterades på tätskrivna pappersark med bläck som han tillverkat själv.
Man skulle kunna tro att Doroteaborna var stolta över all klokskap som deras präst hade samlat ihop under årens lopp, men efter hans död var det ingen som värdesatte alla de tusentals intervjuer han gjort. De tätskrivna pappersarken auktionerades bort. Predikningarna likaså. Mycket brändes upp. En del hamnade i handelsboden i Dorotea och blev strutar som man sålde karameller i.
1600 sidor räddades i sista stund och finns nu på handskriftsarkivet i Uppsala Universitetsbibliotek. De har blivit ovärderligt material för språkforskare tack vare hans unika kartläggning av de samiska språken. Bland annat har han kunnat visa att umesamiskan förekom ända nere i Åsele lappmark, dit Dorotea hörde. Det var annars sydsamiskt område.
Idag finns materialet digitaliserat och tillgängligt för alla på nätet. Men det är mycket svårläst. Nensén hade ett eget sätt att skriva, nästan som ett kodspråk, som det har tagit lång tid för forskare vid Umeå universitet att dechiffrera.
Bildtexter:
- Den enda kända bilden av prästen Jonas Nensén. Han lär ha vägrat låta sig fotograferas.
- Dorotea gamla kyrka totalförstördes i en brand 1932.
SKYLT 2 – EN FRUSEN PRÄST SOM OGILLADE FISK, BACILLER OCH ALKOHOL
Jonas Nensén hade regelbundna vanor. Han gick till sängs klockan 7 på kvällen och steg upp vid soluppgången. Då gick han gärna en morgonsväng upp på Oxhornsberget, det som kallas för Prästhällan idag. Alltid med sin vandringsstav.
Vägen är rätt brant och det behövdes några ställen där man kunde stanna till och pusta ut. Platserna fick namn (av Nensén) på samiska eller finska. När Nensén hade sällskap i vandringen testade han gärna deltagarnas kunskaper. På vägen upp fick de höra prästens namn på platserna. På vägen ner förhörde han dem och den som inte kom ihåg namnen fick avtjäna sitt straff vid en brant avsats som kallades för ”arresten”. De fick stå i skamvrån en stund.
Till vardags åt han måltiderna i sitt arbetsrum, ”kammaren”, där väggarna var klädda med renhudar i stället för tapeter. På golvet låg en stor björnhud. Där fanns en samisk spåtrumma och vid ingången stod en bråte med käppar och vandringsstavar. Mest älskade han sin knölpåk. Den höjde han gärna i luften när han gick i spetsen för ett bröllopsfölje. Om det spelades musik han tyckte om dunkade han knölpåken i golvet för att markera takten.
Han hade mycket bestämda idéer om hur hans mat skulle vara: Den fick inte vara för varm eller kall. Fisk åt han inte alls. Det var dålig föda, ansåg han. Efter middagsmaten ville han ha en kopp starkt kaffe kokt på samiskt vis. Aldrig alkohol. Själv hade han en enda gång druckit ett glas spanskt vin, men då blev han eldig och fick lust att slåss. Efter den händelsen blev han nykterist.
Egentligen är det märkligt att han levde sitt liv så långt uppe i norr, eftersom han var paniskt rädd för kall luft. Sommar som vinter gick han varmt klädd i tjocka vadmalskläder och hade en rejäl halsduk som gick att dra upp över munnen när han tyckte att luften var för kylig att andas in. Han frös om fötterna också. Det bästa sättet att hålla dem varma var att använda sig av den samiska traditionen att stoppa skohö i kängorna, så det gjorde han.
Han var extremt rädd för smitta och vågade därför aldrig ta folk i hand. Hade någon varit inne i hans kammare tog han en näsduk och torkade noggrant av de föremål som den personen kunde ha råkat komma i kontakt med.
I ett hälsointyg från 1854 (han var då en bit över 60 år) skriver provinsialläkaren att Nensén har återkommande ”plågsamma ristningar” i levertrakten, särskilt i samband med hypokondrisk sinnesstämning. Han måste ta det lugnt och undvika ansträngningar om han ska uppnå hög ålder, råder läkaren.
Uppenbarligen lydde han hälsoråden.
Jonas Nensén ville bli 100 år, men helst 150. Han menade att det var klart möjligt att bli så gammal om man bara åt bra, levde sunt och inte klemade bort sig. Han nådde inte riktigt så långt utan dog en månad efter sin 90-årsdag våren 1881. Då gick Doroteas främsta original ur tiden.
Bildtexter:
- En samisk trolltrumma, tecknad av Jonas Nensén.
- Utsikten från Prästhällan.
SKYLT 3 – PÅ PRÄSTHÄLLAN SKAPADES NENSÉNS PREDIKNINGAR
Hit till Prästhällan gick Jonas Nensén när han ville ha en stunds ro och eftertanke. Här blickade han ut över Bergvattensjön och ner mot byn Dorotea som blivit hans hem och fasta punkt i totalt 50 år.
Det sägs att det var här som han skrev sina predikningar. Ytterst litet av det han sa i kyrkan finns bevarat för eftervärlden i motsats till det material han samlade på sig när han vandrade i hela Norrland och intervjuade människor om allt från lokal kokkonst till hur man odlar korn och uttalar ord på ryska och samiska. På auktionen som gjordes efter hans bortgång slumpades ”ett parti skrivna predikningar” bort för 35 öre. Förmodligen var det själva papperet som hade ett värde för köparen. Inte det som hade skrivits.
Predikningarna varade sällan mer än 10-15 minuter, vilket i slutet av 1800-talet räknades som väldigt kort. Hans favorituttryck var: ”Du skall! Du skall!” Budskapet var att inpränta i församlingen hur man skulle uppföra sig dygdigt och ärbart. Man skulle leva så att ”världen inte bespottar vår grav”.
Av det lilla som bevarat är det mesta texter som lästes vid jordfästningar i Dorotea kyrka. Som när flickan Greta dog ”efter en stilla och hedrande vandel, med kristligt tålamod och nöjd undergivenhet under en långvarig och smärtsam sjukdom lämnade detta jordiska liv i en ålder av 17 år 8 månader och en dag”.
Samma texter återanvändes gång på gång. Nensén strök över och ändrade namn och ålder, men förtröstan på den allsmäktige och livet efter detta gällde alla oavsett om man hette Pehr Persson och var 77 år eller ett litet spädbarn som Gud kallade till sig bara 9 månader gammalt.
Lämpliga psalmverser och dikter bifogades. En favorit var denna:
”Skall jag i världen här
En högsta livstid vinna
Och genom mång besvär
Till ålderdomen hinna,
Giv tålamod: den hand
Mig lede vart jag går,
Att jag ock bära kan
Med äran mina gråa hår.”
Nensén hade en stark och klar stämma, talade tydligt och sjöng bra. Till och med så bra att han blev förolämpad när biskop Beckman kom på visitation och föreslog att Dorotea kyrka skulle skaffa en orgel. Det behövs inte, menade Jonas Nensén.
-Vi kan sjunga både klockaren och jag så vi reder oss nog utan orgel.
Och så blev det.
Tänkte han också på annat?
Kanske grubblade han över den religiösa väckelse som hade blossat upp i Dorotea sedan skolläraren Anders Forssgren kom dit från Dalarna. Han hade idéer som gick på tvärs mot den kristendom som Nensén förespråkare. Helst ville skolläraren att man skulle använda Karl XII:s bibel, som var ålderdomlig redan då. Han klagade också på att kyrkoherde Nensén predikade för sällan och att folk bara kunde gå till nattvarden två gånger om året. Han var en stridbar person som vågade utmana allt det som Jonas Nensén trodde på.
Det värsta var – enligt Nenséns sätt att se det – att Forssgren fick många följare. Det hårdaste slaget var när Nenséns son Erik vände sin pappa ryggen och anslöt sig till Forssgrenska rörelsen.
De bittra fienderna skolläraren och kyrkoherden lär ha försonats innan Jonas Nensén gick bort i maj 1881.
SKYLT 4 – NENSÉN SKREV TUSENTALS SIDOR FÖR HAND
År 1841 började Jonas Nensén skriva dagbok – ”Diarii-Bok för enskilda ärenden och göromål inrättad i Dorotea”.
Den påminner mest om en kassabok till en början. Den första anteckningen är från 21 januari 1841. Då skriver han att han ska få pengar tillbaka från en som fick med sig 10 riksdaler för att göra ärenden på Lycksele marknad. Sex liar och några strumpeband hittade vägen till Dorotea. Det blev lite växel över.
36 år senare, i december 1877, gjordes de sista noteringarna. Den 2 december det året ”såldes åt Wikström i Brattbäcken mitt bruna sto” för 785 kronor.
Mellan de här anteckningarna finns 136 tätt skrivna sidor, som berättar om livet i Dorotea i mitten av 1800-talet. Dagboken är fylld av berättelser ur vardag och fest, glädje och sorg.
Sammanlagt skrev han många tusen sidor för hand med bläck som han tillverkat själv. Hans nyfikenhet drev honom att samtala med människor överallt dit han vandrade. Alla samtal skrevs ned. I Vilhelmina satte han sig med ”lappgossen” Olof som delade med sig av vad han hört av sin morfar Olof Clemetsson.
Ordlistan inleds med de samiska orden tjets och jene, som skulle betyda farbror och morbror. Efter samtalet med Olof hade han noterat 196 samiska ord och deras betydelse på svenska. Och det var bara början. Jonas Nensén fortsatte år efter år på samma sätt. Han satt vid sprakande eldar, drack kaffe, lyssnade och skrev. Sida efter sida fylldes av sägner, grammatik, samiska seder, maträtter och ordspråk. Ingenting var oviktigt. Allt skulle med.
Jonas Nensén lade stor vikt vid att han och hans hjälppräster skulle kunna predika för samer på deras eget språk, så präster som skulle börja arbeta i Dorotea fick vackert sätta sig på skolbänken och plugga glosor. Magister var Jonas Nensén .
Men det räckte inte med samiska. Han studerade även finska och estniska och gjorde rysk-svensk ordlista med hjälp av soldaterna Thomas Andersson Neninder och Abraham Filipsson, som hade deserterat från ryska armén 1808-1809.
Eftersom ingen av dessa tre kunde det kyrilliska alfabetet skrevs de ryska orden som de lät för en svensk. Desertörerna och prästen Nensén uppfann sitt eget rysk-svenska skriftspråk:
Nawi gåt = nyår
Åtkode prischål? = varifrån har ni kommit?
Klart begripligt än idag.
Under Jonas Nenséns egen tid var det knappt någon som brydde sig om hans språkforskning, men han har fått revansch. Idag är hans ordlistor ett forskningsämne på Umeå universitet.
Mest känd är han dock som upptecknare av nordsvensk folkkultur, norsk, finsk och samisk folklore. Lofotenfiske, topografi, zoologi, bland annat om ren, björn, varg, räv och bäver. Det är svårt att begripa hur han kunde hinna med allt. Medan han genomförde sina vandringar i norr passade han på att ”förrätta prästerlig tjänst” i olika kapell runtom i lappmarken från Gäddede och Frostviken i Jämtland till Kvikkjokk och Alkavare i Norrbottensfjällen.
Bildtexter:
- Den innehållsrika dagboken, Diarii-Bok.
- En ordlista över ryska språket som Nensén skapade med hjälp av desertörer från Ryssland.
SKYLT 5 – KÄLLANS VATTEN STÄRKTE NENSÉNS HÄLSA
I 60-årsåldern hade Jonas Nensén blivit lite bekymrad över sin egen hälsa. Dagliga promenader upp på Prästhällan var nog bra, men det behövdes något mer för att stärka kroppen. Vattnet som porlade fram ur kallkällan på norrsidan av berget kanske skulle vara lösningen?
Sagt och gjort. År 1851 började källan ställas i ordning. Vattnet antogs vara starkt järnhaltigt och därmed särskilt hälsobringande. Jonas Nensén anlitade ett par män för att röja kring brunnen och när den var klar inleddes en period med brunnsdrickning i Dorotea.
”Nensén han tog och öst kallkälla tom
Var gång genest han komme dit
och sen vänte han till hon vart full
innan han börje på drick
och på det vise komme han åt
nytt och extra kraftit vatten infrå berge”
(Ur ”Minnesrum” av Bo Johansson, författare från Vilhelmina)
Antalet glas som skulle drickas per dag trappades upp i tre veckor, för att sedan trappas ned under lika lång tid. Han bjöd gärna gäster till Dorotea för att dricka brunn.
Den 7 juli 1851 skrev Jonas Nensén i sin dagbok:
”Började första dagen med 2 glas, andra dagen med 3 glas och så fortsatte det ökande till den 29 juli, alltså i tre veckor och en dag. På samma sätt slutades drickningen med nedtrappning ned till 6, 5, 4, 3, 2 glas varje dag”.
Dagarna startade tidigt. Redan vid femtiden på morgonen roddes en båt över sjön och vid halv sex skulle man vara på plats vid källan. Eftersom morgnarna vanligtvis är svala i Dorotea behövdes varm klädsel. Men det var viktigt att inte skynda sig upp till källan utan röra sig långsamt och i ett jämnt tempo.
Att dricka brunn handlade inte bara om vatten. Det behövdes en hel del utöver källvattnet: Laxermedel, sirap, dricka, rågmjöl, sviskon, gryn, grönsaker, färsk fisk, färskt kött och kaffe (som skulle drickas klockan 15 på eftermiddagen för att lätta upp tillvaron för de förmodligen hårt prövade brunnsdrickarna).
Efter brunnskurens slut dracks varje morgon ur Länsman Rhens källa ett glas vatten i fyra dagar som avtrappning. Det vattnet ansågs inte lika kraftfullt. Exakt var Rhens källa låg är oklart idag.
I Riksantikvarieämbetets arkiv finns Nenséns källa noterad som ”källa med tradition”. Där beskrevs den år 1975 så här:
”Kallkälla, täckt av plattform av trä, 2×2 m, bestående av 0,1 m breda bräder. I mitten är en lucka 0,5×0,5 m med handtag.”
Källan har ansetts vara starkt järnhaltig, men senare tiders mätningar visar snarare på att järnhalten är mycket låg (under 0.010 mg/l). Övriga mineraler visar också låga eller måttliga halter, enligt en mätning som länsstyrelsen gjorde år 2011.
Jonas Nensén var så övertygad om brunnsdrickningens positiva effekter att han 1856 reste med familjen ända till Stockholm. Syftet var att ”dricka brunn och hälsa på släktingar” i kungliga huvudstaden. Ordinarie brunnspredikanten insjuknade i halsont, så kyrkoherde Nensén ställde upp som vikarie. Lönen betalades i form av brunnsvatten: Carlsbader till Nensén och Marienbader till prästfrun. Ett mycket bra arrangemang, tyckte Jonas Nensén, som återvände till Dorotea styrkt till kropp och själ.
Bildtexter:
- Nenséns hälsokälla på en bild från 1928. Vem besökaren är framgår inte.
- Provtagningar år 2011 visade att källvattnet inte var så järnhaltigt som traditionen sagt.
SKYLT 6 – DRAMATISKT PRIVATLIV MED GLÄDJE OCH STOR SORG
Jonas Nensén tog god på sig med sina präststudier. Efter sju år i Uppsala var han fortfarande inte klar. Då skrev han direkt till kungen och bad om dispens. Han behövdes som präst i Lappmarken eftersom han kunde samiska. Kung Karl XIV Johan sa ja och 1817 var han färdig präst.
Jonas Nensén gifte sig tre gånger. Hans första fru blev gravid med tvillingar innan de var gifta och medan han fortfarande var student. Förmodligen en präktig skandal i Åsele där de bodde då. Tvillingarna dog som spädbarn. Paret fick ytterligare två barn, men äktenskapet blev en plåga för bägge parter. Mannen och hustrun avskydde varandra. ”Makarna har under en längre tid levt i kiv och osämja, som slutligen övergått till hat och avsky”, står det i bouppteckningen som gjordes vid skilsmässan.
Hustru nummer 2 var en änka och handelsmansdotter från Umeå. De fick tio år tillsammans. Till hans stora sorg dog hon genom ”bråd död”. Dödsorsak enligt kyrkboken: Slag.
Det var efter hennes död 1843 som Jonas Nensén började ge sig ut på sina oändliga vandringar. Det sägs att han redan dagen efter begravningen gav sig iväg norrut med sin vandringsstav och ryggsäcken fylld med papper och bläck för dokumentationens skull. Hans bana som lapplandsforskare var inledd.
Hans tredje fru blev den tjugo år yngre Martha Helena Ullberg, kvinnan som han beskriver som ängeln i sitt liv. Han sa om sina fruar: ”Den första var en djävul, den andra en människa, den tredje en ängel!”
Med den sista hustrun fick han två döttrar. Den yngsta, Greta, dog efter en tragisk kärlekshistoria med en ung hjälppräst från Stockholm. Greta födde en dotter, men dog i barnsängsfeber strax efter förlossningen.
Om hjälpprästen skriver Nensén i sin dagbok: ”Bragte olycka i familjen”.
Äldste sonen Abraham, ”Abbe”, tog sitt liv när han skulle till Härnösand för att bli student. Fadern ville satsa på sin äldste sons utbildning. Men pappans dröm visade sig vara sonens mardröm.
Samma dag som resan mot Härnösand skulle bli av small ett skott i drängstugan. Abbe hade skjutit sig. Han lär ha sagt: ”Har jag haft det så strängt hemma, hur skall det då bli i storskolan?” Händelsen grep fadern mycket djupt.
Jonas Nensén hade förlorat fyra av sina barn. Han hade gått igenom en skilsmässa och blivit änkling Hur orkade han? Han präglades av ett svårmod som blev värre med åren. Men det sägs att glädjen kom in i hans liv med hustru nummer 3. Prästgården blev gladare och soligare när hon hade flyttat in. Nu fick han leva med någon som också delade hans intressen för folklivsforskning. Martha Helena, som han alltid kallade för ”mamma”, var praktiskt inriktad också och specialist på att odla lin. Den konsten finns dokumenterad av henne själv och finns med i hans handskriftssamling.
Bildtexter:
- Brevet till ”Stormägtigste AllerNådigste Konung”, dvs Karl XIV Johan där Nensén bad att få bli präst utan att ha avslutat studierna.
- Dottern Greta blev gravid med en hjälppräst utan att de var gifta. Hon dog i samband med förlossningen.
Texterna är skrivna av Agneta Gustafsson som även skrivit ”Den glömda trädgården: Dr Strömboms Versailles i Dorotea.